Jag vet inte vad jag ska tycka eller tänka, inte heller vad jag ska vänta eller förvänta mig. Att leva i ovisshet är den största prövningen, hjärnan är tom och hjärtat lever på förväntan och förhoppning. Man lever på som vanligt för att orka, ibland bryts man itu och man behöver vila.

Familjen är den största trygghet man har just nu, med alla andra orkar man inte prata om sin sorg, vill inte att de ska veta och bete sig annorlunda, jag måste ju leva på som vanligt för att orka.

Är detta den största prövningen i livet att inte veta, att sakna att sörja någon som man inte vet om man ska sörja?

Om du finns snälla ge oss ett tecken, vi är många hjärtan som slår för dig.

Du är inte ensam!