Nu har jag varit gift i 12 dagar, och det är helt underbart.

Känslan av att vara gift är obeskrivlig och innefattar så mycket. Jag känner mig trygg och tillfreds. Jag kunde förut känna en osäkerhet till Andreas och framtiden, nu känner jag att oavsett vad som händer så tar vi oss igenom det tillsamans och visar vi varandra respekt så kan vi gå hur långt som helst.

Jag kan idag inte förstå hur jag kunde vara osäker på mitt förhållande till Andreas. Jag var rädd och osäker, och det fälldes många tårar. Idag känner jag att den perioden var bra för mig/oss för det fick mig att inse att mitt liv är ingenting värt utan Andreas vid min sida, och jag vill aldrig mer vara i en sådan situation.

I varje förhållande jag hade innan Andreas blev jag sviken, orättvist behandlad och alla var de otrogna, så jag förberedde mig mentalt på att han skulle göra samma sak och ville inte bli för beroende av honom. Andreas har visat klart och tydligt att han aldrig skulle ehandla mig på det sättet.

Partylivet lockar inte heller längre, det är klart att en utekväll med tjejerna är jätteroligt men nu vill jag det mer sällan. Det som inte lockar med att gå ut är köttmarknaden; krogen är för singlar eller för dem som vill vara singlar för en kväll, det för inget gott med sig och då är det bättre att sitta hemma med sina vänner och äta en god middag tillsammans med en flaska vin. Nu menar jag inte att den här omställningen har skett på dessa 12 dagar, nej utan detta är en av anledningarna till varför jag ville ta det stora steget och gifta mig.

Jag älskar, avgudar och är så stolt över att få vara Andreas fru, för mig är han världens bästa och ingen man kan någonsin ta hans plats eller ens försöka jämföra sig med honnom, Andreas är unik och han är min.

Det viktiga att tänka på är att din man är din bästa vän, och du skulle aldrig vilja ljuga, bedra eller vara elak mot din bästa vän så varför behandla din man annorlunda?

Andreas jag älskar dig så mycket, jag kommer aldrig ta dig för givet och jag komer att älska dig i nöd och lust tills döden skiljer oss åt.

xoxo

Miriam