Inatt när jag och Andreas skulle sova så pratade vi lite om förlossningen, han frågade vad jag ville att han skulle bistå med när det väl var dax och jag sa att det viktigaste var att han fanns vid min sida hela tiden.

Att han andas med mig, ser till att jag får i mig vätska, påminner mig om att jag måste kissa minst en gång i timman och att han maserar mig när jag har ont...

Han frågade oxå vad jag ville att han skulle göra på bb?, jag sa att det viktigaste var att han aldrig lämnade min sida. Andreas sa då att det finns en möjlighet att han inte får sova över på bb, jag kände hur rädslan att vara ensam snabbt tog överhand och jag fick panik. Han försökte lugna mig med att det är personal där hela tiden som tar hand om mig men det hjälpte inte, jag bröt ihop totalt och grät som ett litet barn.

Min största rädsla inför förlossningen är inte smärta utan att behöva sova ensam på bb utan Andreas, Jag har aldrig legat på sjukhus och tycker inte om miljön där, det är sterilt och och absolut inte ombonat och hemtrevligt även om jag tror att det försökt att göra det på bb. Jag klarar helt enkelt inte av tanken att bli övergiven på bb.

Jag ska göra allt som står i min makt för att Andreas ska få vara där lika länge som jag! Jag trode aldrig att jag skulle reagera så som jag gjorde, jag är helt enkelt rädd för sjukhus.

I måndags när jag var hos barnmorskan så fick jag en remiss till en sjukgymnast, jag har för ont i min rygg och höfter för att klara av vardagen. Jag har ont från morgon till kväll och efterssom det ändå är fyra veckor kvar till förlossningen så vore det skönt om jag kunde få lite bra övningar så att jag inte behöver ha så här ont. Jag ska ringa sjukgymnasten snart så får vi se vad de säger.