När jag var 23 år fick jag chansen att få hälpa ett barnhem, jag hade velat detta i många år och sommaren 2003 fick jag äntligen chansen. Min goda vän T var medlem i finska pingstkyrkan och dom hade varit engagerade i ett barnhem i Ryssland i åtta år.
(Dag 1) Vi åkte en tidig morgon i juni månad, det var jag och fyra till i en lastbil, en minibuss och en personbil.
Första stoppet var i Stockholm där vi var hemma hos en familj och vilade oss och åt mat sedan tog vi båten till Finland.
(Dag 2) Hela nästa dag bestod av att resa och när vi nästan var vid ryska gränsen så var vi hos en annan underbar familj där vi fick mat. Där mötte vi även upp flera andra familjer som skulle hjäpa oss över gränsen. Eftersom vi hade mer saker än vad som var lagligt att ta över gränsen, så hjälpte dessa familjer oss att köra över med en del av sakerna och lägga tillbaka allt i våran lastbil. Sedan vände de åter hem till Finland.
Chocken var stor för mig när vi passerade gränsen. Unga män stog som gränsmilitärer och hade ett hett temperament (även om de log stort när vi gav dem choklad), jag kunde känna Kalla krigets beska eftersmak, och Ryssland var inget lätt land att ta sig in i.
När vi klarat av gränsen så började den långa resan till barnhemmet. Det låg i en stad vid namn Priozersk (se stjärnan på kartan) och vi kom dit sent på kvällen. Männen sov i en lånad lägenhet i närheten av hemmet och vi tjejer sov på barnhemmet.
(Dag 3) Nästa dag gick jag på rundtur på barnhemmet. Mina vänner förklarade vad de gjort med barnhemmet under de åtta åren och hur det såg ut när de kom dit första gången. De hade gjort otroligt mycket! De hade fått hjälp från företag och skolor runt om i Borås. De hade bland annat installerat ett helt nytt kök där barnen kunde lära sig matlagning och ett annat rum där det fanns frisörstol där de kunde lära sig att klippa, allt för att de lättare skulle kunna söka jobb när de så småningom var tvungna att flytta.
Barnen var från blöjålder upp till 17 år (när de fyller 18 år blir de utslängda och måste klara sig själva). Vi lämnade mat till kökspersonalen och kläder samt leksaker till föreståndaren. Senare på dagen åkte vi långt ut på landet, överallt låg renoveringsobjekt som familjer levde i, hus som stått där i 100 år och aldrig blivit renoverade. Vi åkte till en gård där det levde före detta narkomaner. De hade valt att leva tillsammans med att driva jordbruk och bli fria från sina beroenden med hjälp av sin tro. De fick inte ekonomiskt stöd utan hade byggt ett hus av trä som de fått för att jobba i skogen, de hade köpt djur av handarbeten som de gjort själva och de levde även av det som de fick av sitt trädgårdsland. Vi lämnade säckar med mat till dom och annat som de behövde; fiskespön, gitarr, symaskin med mera.
(Dag 4) Idag skulle vi åka hem och vi skulle ta med oss åtta barn som skulle vara sommarbarn hos familjer i Borås, lyckan var stor hos barnen, en del hade varit sommarbarn i Sverige i många år och för en del var detta första gången. Krocken var total mellan mig och dessa barn när jag förstod att ett av barnen aldrig hade åkt bil tidigare och ett annat aldrig hade fått besöka en strand. Och nu skulle de till Sverige där detta var vardagsmat för oss! På vägen tillbaka skulle vi även hämta upp två barn som bodde på ett annat barnhem. Detta barnhem lågt öde ute i skogen. Till skillnad från det andra barnhemmet som låg inne i en stad, så låg detta väl gömt från allmänheten. Detta barnhemmet kallades för Sista Stationen.
Detta barnhem är mitt starkaste minne, barnen som levde här var som löss på en rabieshund. De stod längst ner i samhällsklassen och var ingenting värda på grund av att deras föräldrar var eller varit missbrukare eller något annat som stack i statens ögon. De fick inte ta emot hjälp utifrån (vi var ett undantag), de fick ingen skolundervisning – de var inte värda att lära sig något – och de fick heller ingen läkarvård – blev de sjuka så var det bara bra. Vi hade kämpat och fick till slut ta med oss två av barnen därifrån till Sverige. De luktade så illa att de andra barnen inte villa sitta i samma bil.
Viken chock barnen fick som skulle till Sverige, när de fick se finlandsbåten! En av pojkarna som var 10 år bad en bön och var livrädd för att gå på båten, det såg rätt roligt ut och jag var tvungen att skratta lite.
När vi kom på båten så tog jag alla tjejer från båda barnhemen, duschade av dom, borstade deras hår och gav dem nya kläder. Sedan gick vi upp till restaurangen och åt oss mätta. En del hade aldrig sett en hiss och automatiska dörrar så de tokåkte hiss hela resan.
(Dag 5) När vi steg av i Stockholm så åkte vi tillbaka till samma familj för att lämna ett av barnen (en av pojkarna), sedan åkte vi mot Borås och lämnade av resten av barnen till sina sommarfamiljer.
När jag kom hem grät jag i flera timmar och det tog många dagar innan jag kunde smälta alla intryck och upplevelser.
I augusti var det dags igen. Denna gången var det mindre roligt eftersom vi var tvungna att lämna tillbaka barnen på barnhemmet i Priozersk och på Sista stationen…
Om ni vill hjälpa till eller är intresserade av att veta mer:
http://www.barnhemmet.nu
http://www.ryskabarnhem.org/documents/aktuellt.htm
http://www.ryskabarnhem.org/55an/
http://www.starofhope.org/sv/ryssland.shtml
http://www.rurik.se/index.php?r_id=31&id=79&lang=sv
Miriam